Fotograf Konrad

konke_@hotmail.com

Min främsta uppgift på CtrlAltElite är att arbeta som fotograf. Jag studerar foto på Berghs i Stockholm och träffar gärna vänner, spelar TV-spel, lyssnar på musik och bara hänger som vilken annan vilsen ungdom som helst.

22

februari 2010

Skrivet av:
Fotograf Konrad

Publicerad i:
Recensioner

Filmrecension av Dante’s Inferno: An Animated Epic

Har du spelat Dante’s Inferno kommer du definitivt känna igen filmen med samma titel. En nyskapande film som återspeglar ett spel i dess naturliga story. Den här gången har inte filmen en egen handling som många andra filmer har som grundats på spel. Tydliga exempel är Resident Evil, Doom och Tomb Raider. Alla dessa filmer baseras på tidigare speltitlar men har en egen story. Det är precis här Dante’s Inferno skiljer sig. Filmen har precis samma storyline som TV-spelet. Med andra ord: om du har spelat spelet kommer du inte missa mycket om du inte sett filmen.

Något som snabbt fångade mitt intresse när jag först fick smak på spelet Dante’s Inferno var dess unika tolkning av en världskänd berättelse. Det här kunde bli något stort, något med potential. Men här fallerade spelet i dess sätt att återberätta vad som skulle kunna vart en intressant historia. Jag upplevde spelet som väldigt förvirrande där handlingen hoppar fram och tillbaka utan någon logisk struktur. Vad som kunde blivit en riktigt intressant saga blev en besvikelse i form av en medioker krigsklyscha. Filmen led av samma symptom.

Diagnosen blir en medelmåttig, tecknad krigsrulle som gör sig bättre som spel. Att skaparna bakom filmen bestod av flertalet team bidrog till en något mer kreativ och unik upplevelse. Närmare sex team fick tolka och teckna Dante och hans resa genom helvetet och de gjorde det med variation. Från en ung och ståtlig Dante till en mer barbarisk och långhårig Dante. Jag vill erkänna mitt intresse och kärlek för kreativitet men i det här fallet upplevde jag det hela som förvirrande och osammanhängande. En rolig idé som tyvärr inte fullbordades och led av för stor frihet. Friheten att tolka historien på sitt sätt där de inte alltid stämde överens med varandra.

Jag fick personligen aldrig lära mig något om Dante Alighieri när jag pluggade på gymnasiet. Ett av världens mest kända verk Den Gudomliga Komedin skrevs just av den här förträffligt viktiga författaren och jag vill påstå att det underlättar att ha lite förkunskaper om honom och hans verk när det kommer till både filmen och spelet. Det underlättar och ger en allmänt mer behaglig upplevelse av den nya tolkningen. Likt boken får vi följa historiskt kända personer när Dante tar sig ner genom de nio cirklarna, och för den som hängt med i litteraturen kommer säkerligen finna mer nöje i form av små detaljer. Allt som allt en film med potential men lider av samma knackiga berättarteknik som spelet, stundtals häftig men annars rätt ordinär. Jag försökte se filmen två gånger men orkade inte en andra gång när den stundtals kan vara riktigt tråkig. Själva idén och skildringen av ett uråldrigt mästerverk är väldigt intresseväckande. Här har en del geniknölar gnuggats för att slipa på en obehagligt charmig historia som för en genom helvetet. Tyvärr finner jag personligen ingen större glädje av slutprodukten, men jag är övertygad om att en del kommer tycka den är otroligt fängslande. Har du den i närheten och ändå känner ett intresse – se den!

Slutbetyg 5/10

”En annorlunda och unik film på sitt sätt men som tyvärr inte lyckas nå mitt hjärta.”