Intryck: Mirorr’s Edge

För ett tag sedan köpte jag Mirror’s Edge. Jag vet att jag är sent ute, men det kostade endast 99 kronor. Igår kände jag mig sugen på att spela det, jag fortsatte även idag.

Det är inget höjdarspel, tyvärr. Utan långt ifrån. Jag är på sista kapitlet nu och har kört i mindre än fem timmar, enspelarläget är alltså riktigt kort. Det har dessutom ett onlineläge som är minimalt och som man tröttnar på väldigt snabbt. Hållbarheten i spelet är alltså i det minsta laget.

Spelet är riktigt svårt – och det är inte på grund av de fiender man möter, utan klättringen är verkligen inte bra gjord, vilket är vad spelet har i fokus. Drar man ner svårighetsgraden påverkar det mer eller mindre bara fienderna man möter, dem har jag inte problem med. När man ska klättra och ta sig till ett mål har man ingen aning om vad man kan ta tag i, det är inte flexibelt, alls. Dice har bestämt sig för att du ska kunna ta tag i vissa saker, men grejen är att det endast är saker som hjälper dig vidare i spelet, vill du ta tag i något annat kan du inte det. Ibland får man chansa och går det inte vägen får du kanske börja om långt ifrån där du var innan du dog. Det är riktigt irriterande. Man vet inte heller hur långt man kan hoppa, utan det känns väldigt slumpmässigt hur långt man kommer. Detta lägger till ytterligare ett moment i att man behöver chansa.

Tur nog är att spelet inte endast dåligt. Utan det är riktigt snyggt. Färgerna i spelet är otroligt fina och mellansekvenserna har en lite tecknad stil över sig som är häftig. Storyn är faktiskt väldigt bra, men som sagt otroligt kort. Dice bör kontakta Sucker Punch, utvecklarna bakom InFamous och konsultera dem för att förbättra klättringen. Sedan bör dem göra det längre: då är det ett spel i högklass.

Hittar ni det för 99 kronor som jag gjorde, då kan jag rekommendera det. Annars tycker jag att det är otroligt segt av de anledningar jag nämnt ovan.